pointofnoreturn

Jag är i desperat behov av något som distraherar mig från den eviga smutsen, skammen och ilskan jag känner. Det som ligger närmast till hands är ju såklart att gå tillbaka till självdestruktiviteten men jag är för förlamad av alla känslor som bubblar inombords för att ta mig upp ur soffan. Jag blir sittandes och försöker samla tankarna. Jag orkar inte ringa pappa, jag orkar inte få höra att jag "måste sluta älta det", jag vill ringa pappa. Jag vill få gråta, jag vill kunna säga hur jag känner utan att han ska tjata om medicinen, jag vill bara att han ska lyssna. Jag orkar inte sitta och hoppas på att saker ska bli bättre när saker går emot en hela tiden. Och jag ORKAR INTE le som att allt var bra, för det är det inte. Långt ifrån.

Jag har börjat om från 5. Eftersom det är den 5e idag, ett nytt år är bra att börja räkna ifrån och jag är så pepp på att klara det. Det känns som att det var så länge sedan jag var inblandad och uppblandad men det var det ju inte. Jag tänker inte faila den här chansen jag fått. Ett helt nytt år i Karlstad, och som jag njuter. Varje liten positiv sak överväldigar mig och jag gråter fler glädjetårar än något annat. Jag är inte i någon medicindimma och folk runt omkring mig accepterar det för jag faller inte så djupt längre, när jag faller är det dåligt i en dag eller två, kanske några timmar, och jag lyckas hantera det på "friska" och "sunda" sätt.
Jag tänkte bara skriva en liten nu och då men sen kom jag och tänka på att jag skulle kunna skriva HUR jag gjort för att det ska kunna bli nu och dåinlägg. Och det mesta tack vare en människa.
Enormt tack, nej. Det räcker inte. Jag är dig evigt tacksam L. Det är du som har gjort det här möjligt för mig för en av de gånger jag verkligen gett upp och inte tänkt vara med något mer så fångade du upp mig. Du räddade mig och jag var så otacksam (då) men för trött och oengagerad att göra något annat och det måste ha varit vändpunkten. Första måndaderna var skit. SKIT. Jag var förlamad av abstinens, ångest och depression och höll endast huvudet över vattnet för du inte tillät nått annat. Jag hade förlorat stor tilltro till vården men i viss mån har den varit bättre än den någonsin vart där jag bott innan. Jag försökte stänga alla ute men det gick lite halvdant då jag fick bo hos dig när jag inte hade lägenhet än, jag vet att jag inte var så lätt just då, att ha att göra med. Många små saker ordnade sig och trots återfall av både det ena och andra och trots att jag är van vid att någon tar över när det blir jobbigt för jag bara släpper ratten och hamnar långt ner i diket så har du lärt mig att ta lite kontroll över det hela, att säga till innan det blir som värst.
Minns du 09 när jag ringde dig? Minns du när jag berättade hur upp och ner allt var? Minns du när du fick träffa gubben första gången? Trodde du att det skulle bli såhär bra? Jag kan skratta nu, åt allt som varit, det är ytterst få saker som når mig nu för tiden.

Fd Bilddagbokenvill inte fungera för mig. Kan inte lägga uppp bilder vilket inte brukar vara ett problem för mig då jag bara tittar på andras bilder, men så en kväll beslöt jag mig för att vara lite öppen och offentlig, så tänkte lägga upp lite pics, men funkade det då? Nej. Så här kommer några inlägg med bilder

Här händer det grejer. Nä egentligen inte, jag spelar, sover, spelar, går promenader. Har vart hos en kompis i helgen, nu är jag sjuk. Typiskt att det snart är jul också, måste stresshandla det sista osv. Pappa ska komma hem till mig på jul, jag sa att jag inte orkade åka ner, att resorna stressar mig för mycket då kompromissade vi faktiskt, det var skönt. Så jul i år kommer innehålla mycket gamingtime yay! :D En Riktigt Bra jul!
Förhoppningsvis orkar jag ta tag i läsningen nu när jag är sjuk också. Har inte läst en bok på flera månader, det är tomt och jag blir rastlös hela tiden. Men jag har för jävla svårt att bara sätta mig och koncentrera mig på allt utom GTA4. Eller möjligtvis Zombiedriver.

Här kommer en uppmuntrande jullåt.
Over and out.

http://www.youtube.com/watch?v=Q3gwbDcMY5I

När jag var liten fanns det något som jag kallade silverkorven. Det var mamma och jag som brukade äta sådant innehåll på mackorna. Jag har i senare ålder klurat ut att det var böckling, så lite spontant köpte jag en tub, finns inte silver korven längre??, idag och färskt bröd. Ojojoj. Mina smaklökar måste varit psykotiska när jag upplevde att det var gott!?. Det var salt och smakade... Fisk. Bläääääääää.

http://www.youtube.com/watch?v=hzmmS4XNGUU

Självklart blev jag sjuk och tappade orken med allt igår. Anyways.

När jag var 15 kom jag i kontakt med BUP och de "konstaterade" jag jag led av emotionell personlighetsstörning, även kallat bordeline. Vet inte vad det var för våg men helt plötsligt hade alla tonåringar det. De envisades med läkemedel som inte hjälpte ett dugg i två år tills jag blev så trött på deras sätt att inte lyssna på vad jag försökte säga så jag gick till en läkare på vårdcentralen och bad om att få bli remissad till vuxenpsyk. Efter att ha berättat om att de brutit tystnadsplikten flera gånger och gav mig diagnosen i korridoren inför andra patienter, så höll han med om jag inte skulle tillbaka dit. (Jag var 17,5 då) På vuxenpsyk fortsatte de att envisas med verklösa preparat och övertalade mig att börja i DBT. Dialektisk beteendeterapi, och det kändes som ett hån. Jag hörde inte dit, det märkte jag första gången. Jag upplevde inte samma problem som dem, det enda de kan ha tvingat dit mig för måste ha varit för jag hade ett självskadebeteende. Men validera hit och dit, det hjälpte inte ett skit. Som sagt, ett hån. Det tog dem en månads inläggning för att förstå vad jag verkligen hade svårigheter med. Och tillslut så insåg dem som jag och S redan kommit fram till för länge sedan att jag hade psykosproblematik. Och det måste jag säga gjorde mig riktigt arg. Jag hade alltså bollats fram och tillbaka mellan psykologer, kuratorer, soc och BUP i nästan 3 år innan de kunde hjälpa mig på riktigt. Ska det vara så? Det var 3 år jag kunde fått hjälp, fått rätt medicin, börjat terapi och kanske hade kommit mycket längre än jag har idag! Och för att ge en till känga till östergötlands psykvård så har jag på de få månaderna jag bott i värmland fått mer hjälp/vård av dem än jag fick under hela tiden jag bodde i östergötland.

Förutom att jag vaknade 100 gånger och låg vaken långa stunder tidigt på morgonen så sov jag rätt okej. Fast utsövd kände jag mig inte, mer seg, nästan lite bakis. Men jag kommer nog fortsätta med sömnmedel tills jag gått klart hos psykologen och jag känner mig redo att sova utan hjälp.

Tvångstankar och -handlingar. Jag skulle kunna rada upp en hel massa saker jag förr var tvungen att göra för att kunna slappna av när jag var hemma, eller ute. Eller hos någon annan. Kolla så dörren är låst, stängde jag av vattenkokaren, stängde jag av spisen? Det är väl några av de vanligaste men det blev lite påfrestande när jag även skulle spraya badrumsspray i alla avlopp för att försäkra mig om att spinladrna och larverna inte skulle komma upp. Sen när det bodde spindlar och larver i avloppen vet jag inte men jag skulle aldrig våga chansa. Fast nu räcker det med att ha uppsikt över avloppet i duschen medan jag duschar, sen stänger jag dörren och liksom stänger inne problemet. Det jobbigaste är dock att jag vissa dagar vet att det är OCD, medan andra dagar spelar det ingen roll om jag upprepar det för mig själv. Det enda jag kan göra för att hålla det något sånär i jämn nivå är att ha rutiner. Jag försöker följa ett schema när jag är hemma men med mycket vila emellan varje grej för att jag inte ska känna mig stressad. För det är just det som är problemet. Vid mycket stress blir jag sjuk.

För övrigt så känner jag mig totalt förvirrad i det här med "dejtning"världen. Jag har haft ett riktigt förhållande en gång, eller nej. Det var inget förhållande med två kära individer. Jag var så sjuk att jag har svårt att minnas annat än kaoset. Det är klart att jag var kär, hade känslor osv, men det jag menar är att vårt förhållande inte var ett förhållande. Han tog hand om mig, försökte hålla ihop mig och få mig att... överleva mig själv. Så om jag nu skulle bli tillsammans med någon, skulle jag vara helt n00b på flickvänfronten. Och det kan jag tänka mig skrämmer iväg alla som är seriösa?