BUP
Självklart blev jag sjuk och tappade orken med allt igår. Anyways.
När jag var 15 kom jag i kontakt med BUP och de "konstaterade" jag jag led av emotionell personlighetsstörning, även kallat bordeline. Vet inte vad det var för våg men helt plötsligt hade alla tonåringar det. De envisades med läkemedel som inte hjälpte ett dugg i två år tills jag blev så trött på deras sätt att inte lyssna på vad jag försökte säga så jag gick till en läkare på vårdcentralen och bad om att få bli remissad till vuxenpsyk. Efter att ha berättat om att de brutit tystnadsplikten flera gånger och gav mig diagnosen i korridoren inför andra patienter, så höll han med om jag inte skulle tillbaka dit. (Jag var 17,5 då) På vuxenpsyk fortsatte de att envisas med verklösa preparat och övertalade mig att börja i DBT. Dialektisk beteendeterapi, och det kändes som ett hån. Jag hörde inte dit, det märkte jag första gången. Jag upplevde inte samma problem som dem, det enda de kan ha tvingat dit mig för måste ha varit för jag hade ett självskadebeteende. Men validera hit och dit, det hjälpte inte ett skit. Som sagt, ett hån. Det tog dem en månads inläggning för att förstå vad jag verkligen hade svårigheter med. Och tillslut så insåg dem som jag och S redan kommit fram till för länge sedan att jag hade psykosproblematik. Och det måste jag säga gjorde mig riktigt arg. Jag hade alltså bollats fram och tillbaka mellan psykologer, kuratorer, soc och BUP i nästan 3 år innan de kunde hjälpa mig på riktigt. Ska det vara så? Det var 3 år jag kunde fått hjälp, fått rätt medicin, börjat terapi och kanske hade kommit mycket längre än jag har idag! Och för att ge en till känga till östergötlands psykvård så har jag på de få månaderna jag bott i värmland fått mer hjälp/vård av dem än jag fick under hela tiden jag bodde i östergötland.
