pointofnoreturn

Jag är i desperat behov av något som distraherar mig från den eviga smutsen, skammen och ilskan jag känner. Det som ligger närmast till hands är ju såklart att gå tillbaka till självdestruktiviteten men jag är för förlamad av alla känslor som bubblar inombords för att ta mig upp ur soffan. Jag blir sittandes och försöker samla tankarna. Jag orkar inte ringa pappa, jag orkar inte få höra att jag "måste sluta älta det", jag vill ringa pappa. Jag vill få gråta, jag vill kunna säga hur jag känner utan att han ska tjata om medicinen, jag vill bara att han ska lyssna. Jag orkar inte sitta och hoppas på att saker ska bli bättre när saker går emot en hela tiden. Och jag ORKAR INTE le som att allt var bra, för det är det inte. Långt ifrån.