pointofnoreturn

Höjden av att frysa när man sover är att i sömnen ta fram laptopen och söka på solsemester..
Det är så satans kallt här i min lägenhet, men jag vågar inte ringa bovärden och fråga varför eller om de kan fixa det. Så jag är ständigt klädd i tjocka mysstrumpor, mjukisbyxor, en tröja och en tjock huvtröja och oftast i liggande position under täcket. BRRRRRRRRRRR!!!!!!!!

Sned världsbild, ja kanske. Så mycket skit, får migrän när jag tänker på the stupidity of the humankind. Det är för mycket att orka engagera sig i annat än vad som är just precis framför mig. Därav det ständiga kretsandet kring triviala saker som mitt mående.
Allt har börjat rulla på igen, kursen väldigt snart och den dysfunktionella kontakten med enheten. Innan jul lovade de att jag skulle få en tid jättesnart till min PAL, inte sett eller hört nånting förutom ursäkter att de inte gjort något. Jaja allt tar väl sin tid.
Imorgon ska jag till djursjukhuset med Tuss och kemiskt kastrera honom, men det går att häva det så det känns rätt okej. Får se om det hjälper honom att lugna ner sig, annars har jag inte så mycket andra ideer om vad som skulle kunna hjälpa. Har kontakt med hundbeteendevetaren nu, så hon får väl klura isåfall.
Annars i veckan ska jag väl skaffa en bänkdiskmaskin, höjden av lathet. MEN jag har börjat laga mat varje dag i veckan så det är inte så illa ändå. Tänkte att det sa bli mycket wokat ett par dagar, prova mig fram lite, har aldrig gjort det själv innan. Har en bra kock på speeddial om det skiter sig, haha.
Badhuskort ska skaffas! Till att börja med ska jag försöka ta mig dit 1-2 gånger/vecka, se om det hjäper mig att sova bättre. Det funkar inget vidare med medicinerna jag har nu men ska verkligen prova alla tips grundligt igen för att hitta något som fungerar istället för medicin. 

Glömt och förlåtet, kanske för dig.
I trasigt skick blev jag kvar och du försvann.
Vart, när eller varför minns jag inte.
Hänsynslöst förstöde du värdefulla år,
din existens var onödig.
Och du har gjort så att jag,
inte kan uppskatta min.

Jag är i desperat behov av något som distraherar mig från den eviga smutsen, skammen och ilskan jag känner. Det som ligger närmast till hands är ju såklart att gå tillbaka till självdestruktiviteten men jag är för förlamad av alla känslor som bubblar inombords för att ta mig upp ur soffan. Jag blir sittandes och försöker samla tankarna. Jag orkar inte ringa pappa, jag orkar inte få höra att jag "måste sluta älta det", jag vill ringa pappa. Jag vill få gråta, jag vill kunna säga hur jag känner utan att han ska tjata om medicinen, jag vill bara att han ska lyssna. Jag orkar inte sitta och hoppas på att saker ska bli bättre när saker går emot en hela tiden. Och jag ORKAR INTE le som att allt var bra, för det är det inte. Långt ifrån.

Jag har börjat om från 5. Eftersom det är den 5e idag, ett nytt år är bra att börja räkna ifrån och jag är så pepp på att klara det. Det känns som att det var så länge sedan jag var inblandad och uppblandad men det var det ju inte. Jag tänker inte faila den här chansen jag fått. Ett helt nytt år i Karlstad, och som jag njuter. Varje liten positiv sak överväldigar mig och jag gråter fler glädjetårar än något annat. Jag är inte i någon medicindimma och folk runt omkring mig accepterar det för jag faller inte så djupt längre, när jag faller är det dåligt i en dag eller två, kanske några timmar, och jag lyckas hantera det på "friska" och "sunda" sätt.
Jag tänkte bara skriva en liten nu och då men sen kom jag och tänka på att jag skulle kunna skriva HUR jag gjort för att det ska kunna bli nu och dåinlägg. Och det mesta tack vare en människa.
Enormt tack, nej. Det räcker inte. Jag är dig evigt tacksam L. Det är du som har gjort det här möjligt för mig för en av de gånger jag verkligen gett upp och inte tänkt vara med något mer så fångade du upp mig. Du räddade mig och jag var så otacksam (då) men för trött och oengagerad att göra något annat och det måste ha varit vändpunkten. Första måndaderna var skit. SKIT. Jag var förlamad av abstinens, ångest och depression och höll endast huvudet över vattnet för du inte tillät nått annat. Jag hade förlorat stor tilltro till vården men i viss mån har den varit bättre än den någonsin vart där jag bott innan. Jag försökte stänga alla ute men det gick lite halvdant då jag fick bo hos dig när jag inte hade lägenhet än, jag vet att jag inte var så lätt just då, att ha att göra med. Många små saker ordnade sig och trots återfall av både det ena och andra och trots att jag är van vid att någon tar över när det blir jobbigt för jag bara släpper ratten och hamnar långt ner i diket så har du lärt mig att ta lite kontroll över det hela, att säga till innan det blir som värst.
Minns du 09 när jag ringde dig? Minns du när jag berättade hur upp och ner allt var? Minns du när du fick träffa gubben första gången? Trodde du att det skulle bli såhär bra? Jag kan skratta nu, åt allt som varit, det är ytterst få saker som når mig nu för tiden.