pointofnoreturn

Foten svek mig, det verkar bli yttligare några dagars haltande och inte alls i den takt jag vill. Fy. Vill inte gråta, men det är just nu en sån liiiiiiiiten sak som får mig att bryta ihop totalt. De senaste två helgerna har varit två stora sammanbrott. Jag springer ju inte för att jag har förvandlats till en motionsnörd (inte bara), jag springer ifrån problemen. Med hög puls och musik kommer inte allt det negativa åt mig, det där som gnager.
Abstinensen hälsar på då och då och jag vill bara skrika rakt ut. Egentligen vill jag inte skriva det här här, men nu får faktiskt läsarna skylla sig själva. (Många som säger att jag aldrig säger till när jag mår dåligt/öppnar mig på riktigt osv) Jag vill knapra tabletter tills den här skiten har lagt sig. Jag vill skära (mera, då jag kommit in i en sån period.), jag vill vara onykter och åka på semester från livet. Alla planer känns miljontals mil bort och skrivkursen är just nu bara ett ångestmoment. Blank sida, blank sida, fortfarande blank sida.
Jag är trött, på allt. Jag orkar inte mer men jag tvingar mig att gå upp en till morgon, göra träningsschemat, äta maten och försöka hålla ihop mig tills iaf L har gått till jobbet.
I vanliga fall hade jag vetat vem jag alltid kan vända mig till, den som känner mig bäst i hela världen, bättre än mig själv men han är nu utom räckhåll och våran relation läcker som ett såll. Jag är inte så bra på att bevara och vårda relationer ömt men det kan man inte beskylla honom för heller. Inte för att det är en ursäkt till något. Jag måste leva med vad jag gjort men jag tror att han får ta och komma till ro med valen han har gjort.
Varför kan jag aldrig känna att jag kan vända mig till mig själv? Borde inte det vara något slags första-handsval?
Jag har egentligen minst 5 nummer jag bör ringa när jag mår såhär, men istället så samlar jag och försöker hålla tillbaka allting tills allt brister. Psykologen tycker jag inte ska ha alkohol hemma men ärligt talat. I dont care.