pointofnoreturn

Självklart blev jag sjuk och tappade orken med allt igår. Anyways.

När jag var 15 kom jag i kontakt med BUP och de "konstaterade" jag jag led av emotionell personlighetsstörning, även kallat bordeline. Vet inte vad det var för våg men helt plötsligt hade alla tonåringar det. De envisades med läkemedel som inte hjälpte ett dugg i två år tills jag blev så trött på deras sätt att inte lyssna på vad jag försökte säga så jag gick till en läkare på vårdcentralen och bad om att få bli remissad till vuxenpsyk. Efter att ha berättat om att de brutit tystnadsplikten flera gånger och gav mig diagnosen i korridoren inför andra patienter, så höll han med om jag inte skulle tillbaka dit. (Jag var 17,5 då) På vuxenpsyk fortsatte de att envisas med verklösa preparat och övertalade mig att börja i DBT. Dialektisk beteendeterapi, och det kändes som ett hån. Jag hörde inte dit, det märkte jag första gången. Jag upplevde inte samma problem som dem, det enda de kan ha tvingat dit mig för måste ha varit för jag hade ett självskadebeteende. Men validera hit och dit, det hjälpte inte ett skit. Som sagt, ett hån. Det tog dem en månads inläggning för att förstå vad jag verkligen hade svårigheter med. Och tillslut så insåg dem som jag och S redan kommit fram till för länge sedan att jag hade psykosproblematik. Och det måste jag säga gjorde mig riktigt arg. Jag hade alltså bollats fram och tillbaka mellan psykologer, kuratorer, soc och BUP i nästan 3 år innan de kunde hjälpa mig på riktigt. Ska det vara så? Det var 3 år jag kunde fått hjälp, fått rätt medicin, börjat terapi och kanske hade kommit mycket längre än jag har idag! Och för att ge en till känga till östergötlands psykvård så har jag på de få månaderna jag bott i värmland fått mer hjälp/vård av dem än jag fick under hela tiden jag bodde i östergötland.

Förutom att jag vaknade 100 gånger och låg vaken långa stunder tidigt på morgonen så sov jag rätt okej. Fast utsövd kände jag mig inte, mer seg, nästan lite bakis. Men jag kommer nog fortsätta med sömnmedel tills jag gått klart hos psykologen och jag känner mig redo att sova utan hjälp.

Tvångstankar och -handlingar. Jag skulle kunna rada upp en hel massa saker jag förr var tvungen att göra för att kunna slappna av när jag var hemma, eller ute. Eller hos någon annan. Kolla så dörren är låst, stängde jag av vattenkokaren, stängde jag av spisen? Det är väl några av de vanligaste men det blev lite påfrestande när jag även skulle spraya badrumsspray i alla avlopp för att försäkra mig om att spinladrna och larverna inte skulle komma upp. Sen när det bodde spindlar och larver i avloppen vet jag inte men jag skulle aldrig våga chansa. Fast nu räcker det med att ha uppsikt över avloppet i duschen medan jag duschar, sen stänger jag dörren och liksom stänger inne problemet. Det jobbigaste är dock att jag vissa dagar vet att det är OCD, medan andra dagar spelar det ingen roll om jag upprepar det för mig själv. Det enda jag kan göra för att hålla det något sånär i jämn nivå är att ha rutiner. Jag försöker följa ett schema när jag är hemma men med mycket vila emellan varje grej för att jag inte ska känna mig stressad. För det är just det som är problemet. Vid mycket stress blir jag sjuk.

För övrigt så känner jag mig totalt förvirrad i det här med "dejtning"världen. Jag har haft ett riktigt förhållande en gång, eller nej. Det var inget förhållande med två kära individer. Jag var så sjuk att jag har svårt att minnas annat än kaoset. Det är klart att jag var kär, hade känslor osv, men det jag menar är att vårt förhållande inte var ett förhållande. Han tog hand om mig, försökte hålla ihop mig och få mig att... överleva mig själv. Så om jag nu skulle bli tillsammans med någon, skulle jag vara helt n00b på flickvänfronten. Och det kan jag tänka mig skrämmer iväg alla som är seriösa?

Eftersom det här är mitt första inlägg och jag inte skrivit blogg på ett tag så blir det nog lite stelt. Men man kan väl säga som såhär, det här är min blogg om att leva med psykisk sjukdom (omedicinerad i många år) men även om vägen tillbaka till ett drägligt liv. En blogg om att orka leva med sitt bagage, sin smärta, och alla fruktansvärda hemligheter. Jag bloggar för jag tror att det kommer lätta mitt hjärta om jag får de saker jag grunnar på nerskrivna, kanske någon som kommenterar eller argumenterar emot, jag vet inte mer än att jag måste vädra ur, skaffa mig någon slags ventil. Jag tänker skriva det jag känner för helt enkelt.


Intreserar det dig inte? - Läs inte då!