Just idag är jag stark
Förr hade jag citerat Ayria - Cutting: "I don’t know what you held onto to get this far, but I need some too
Because I’m slipping from existence and there’s just no resistance to stop this all from happening"
Men istället väljer jag att citera Kenta. Ja, KentA. "Just idag är jag stark."
http://www.youtube.com/watch?v=fOaV4OVbVKc
Because I’m slipping from existence and there’s just no resistance to stop this all from happening"
Men istället väljer jag att citera Kenta. Ja, KentA. "Just idag är jag stark."
http://www.youtube.com/watch?v=fOaV4OVbVKc
Då och nu
Då:
"Ibland så tänker jag mig själv som "vuxen". Som, äldre, med man, framtid, hund och en strålande karriär som författare. Sen slås det sönder i samma stund jag återvänder till verkligenheten. Jag kommer aldrig att uppnå mina mål förutom att skaffa hund. Jag kommer aldrig lyckas ta mig samman, tejpa och limma ihop de trasiga delarna av mig och bli något annat än just trasig. Jag är förstörd, förbrukad, något som någon borde slängt bort för länge sen, jag fattar inte hur folk kan välja Mig som vän eller partner. Det var länge sen pappa sa att han var stolt över mig, det enda som gör honom nöjd är bra betyg och en karriär. Jag duger inte, det har han sagt, fast utan ord för det behövs inte. Jag är inte värd någonting, jag andas, sover, äter, ler och lever med hjälp av mediciner. Annars är jag en grå klump som ligger i sängen. Jag är ingenting. Jag kommer aldrig bli någonting. Jag förväntar mig ingenting. Jag lägger två stesolid, 5mg, på tungan och sväljer. Det här är mitt liv, det är såhär jag fungerar. Som ett vandrande expriment med tabletter som då och då faller samman. Ny medicin. Jag går ett tag till. De försöker hålla mig vid liv, jag gör som de säger, men är det verkligen Vad Jag Vill?"
Nu:
Jag andas in och andas ut. Magen är mjuk och lite och ta i. Ett hårstrå kittlar mig på näsan, jag kliar lätt med lösnageln och fortsätter skriva. Idag höll jag på att spricka av glädje, min kursledare har berättat att fortsättningskursen börjar 20 februari. Så klart loggade jag in och anmälde mig så fort jag kom hem, nu sitter jag här med ett leende på läpparna som inget kan sudda bort. Jag har ett lättat sinne över att jag inte hade vinterkräkssjuka trots allt, det var nog bara ett dåligt ägg. Dock ej att rycka på axlarna åt, krampen jag hade inatt var hemsk. Och kaskadspyorna var inte så trevliga de heller. Poängen med allt känns mycket tydligare nu, allt som varit nattsvart har en gråvit färg och jag ser sutet på eländet, jag kan se, attt precis så långt jag kan se finns ett slut. Det är en bit, visst är det det men jag tror starkt på att jag klarar det.
"Ibland så tänker jag mig själv som "vuxen". Som, äldre, med man, framtid, hund och en strålande karriär som författare. Sen slås det sönder i samma stund jag återvänder till verkligenheten. Jag kommer aldrig att uppnå mina mål förutom att skaffa hund. Jag kommer aldrig lyckas ta mig samman, tejpa och limma ihop de trasiga delarna av mig och bli något annat än just trasig. Jag är förstörd, förbrukad, något som någon borde slängt bort för länge sen, jag fattar inte hur folk kan välja Mig som vän eller partner. Det var länge sen pappa sa att han var stolt över mig, det enda som gör honom nöjd är bra betyg och en karriär. Jag duger inte, det har han sagt, fast utan ord för det behövs inte. Jag är inte värd någonting, jag andas, sover, äter, ler och lever med hjälp av mediciner. Annars är jag en grå klump som ligger i sängen. Jag är ingenting. Jag kommer aldrig bli någonting. Jag förväntar mig ingenting. Jag lägger två stesolid, 5mg, på tungan och sväljer. Det här är mitt liv, det är såhär jag fungerar. Som ett vandrande expriment med tabletter som då och då faller samman. Ny medicin. Jag går ett tag till. De försöker hålla mig vid liv, jag gör som de säger, men är det verkligen Vad Jag Vill?"
Nu:
Jag andas in och andas ut. Magen är mjuk och lite och ta i. Ett hårstrå kittlar mig på näsan, jag kliar lätt med lösnageln och fortsätter skriva. Idag höll jag på att spricka av glädje, min kursledare har berättat att fortsättningskursen börjar 20 februari. Så klart loggade jag in och anmälde mig så fort jag kom hem, nu sitter jag här med ett leende på läpparna som inget kan sudda bort. Jag har ett lättat sinne över att jag inte hade vinterkräkssjuka trots allt, det var nog bara ett dåligt ägg. Dock ej att rycka på axlarna åt, krampen jag hade inatt var hemsk. Och kaskadspyorna var inte så trevliga de heller. Poängen med allt känns mycket tydligare nu, allt som varit nattsvart har en gråvit färg och jag ser sutet på eländet, jag kan se, attt precis så långt jag kan se finns ett slut. Det är en bit, visst är det det men jag tror starkt på att jag klarar det.
Inte så förtjust
När jag var liten fanns det något som jag kallade silverkorven. Det var mamma och jag som brukade äta sådant innehåll på mackorna. Jag har i senare ålder klurat ut att det var böckling, så lite spontant köpte jag en tub, finns inte silver korven längre??, idag och färskt bröd. Ojojoj. Mina smaklökar måste varit psykotiska när jag upplevde att det var gott!?. Det var salt och smakade... Fisk. Bläääääääää.
Barn
Jag vet att många säger att de aldrig ska skaffa barn och så tjohej jag är visst gravid. Inte jag alltså, jag är en av dem som säger att jag aldrig ska skaffa barn men en av få som verligen kommer stå fast vid det. Det är inte min ensak om andra väljer/kommer på att de ska/vill skaffa barn, gör det, men jag har en åsikt. Och om den inte intresserar er, så kan ni välja att stänga ner denna sida.
Jag kommer aldrig skaffa barn av några enklare saker som gör att det, för mig och min syn på det hela, skulle vara ohumant.
1) Jag är misantrop. Jag hatar mänskligheten, jag säger inte att jag hatar varje enskild individ för det gör jag inte, alla får en chans. Men jag hatar/starkt avskyr mänskligheten. Jag tycker världen är kall, hård och cynisk, varför skulle jag vilja sätta ett barn till en sådan värld?
2) Min psykiska sjukdom kommer alltid att vara mitt vardagliga jobb, att se till att hålla mig frisk och psykosfri, jag skulle inte klara av stressen av att ansvara för ett barn. Jag har en hund - men hans behov är något jag klarar av och när jag inte gör det har jag vänner sm ställer upp att passa en timme eller två. Hans behov är inte i närheten av den magnitud av energi, känslor och daglig/och nanattliga behov ett barn behöver.
3) Jag tror på vetenskapen, biologin och gener. Jag tror att min sjukdom är ärftlig och vill där med inte heller, av, samma skäl som att det vore ohumant av mig - att chansa och hoppas på det bästa.
En av de som läser är min mamma, det kanske inte är sånt man vill höra av sin 21 åriga dotter att det inte kommer bli några barnbarn på min sida men så kan det vara. Jag är ju i alla fall ansvarfull som har bestämt mig.
Jag kommer aldrig skaffa barn av några enklare saker som gör att det, för mig och min syn på det hela, skulle vara ohumant.
1) Jag är misantrop. Jag hatar mänskligheten, jag säger inte att jag hatar varje enskild individ för det gör jag inte, alla får en chans. Men jag hatar/starkt avskyr mänskligheten. Jag tycker världen är kall, hård och cynisk, varför skulle jag vilja sätta ett barn till en sådan värld?
2) Min psykiska sjukdom kommer alltid att vara mitt vardagliga jobb, att se till att hålla mig frisk och psykosfri, jag skulle inte klara av stressen av att ansvara för ett barn. Jag har en hund - men hans behov är något jag klarar av och när jag inte gör det har jag vänner sm ställer upp att passa en timme eller två. Hans behov är inte i närheten av den magnitud av energi, känslor och daglig/och nanattliga behov ett barn behöver.
3) Jag tror på vetenskapen, biologin och gener. Jag tror att min sjukdom är ärftlig och vill där med inte heller, av, samma skäl som att det vore ohumant av mig - att chansa och hoppas på det bästa.
En av de som läser är min mamma, det kanske inte är sånt man vill höra av sin 21 åriga dotter att det inte kommer bli några barnbarn på min sida men så kan det vara. Jag är ju i alla fall ansvarfull som har bestämt mig.
Var det inte lite så då?
Dålig på att uppdatera
När jag ska skriva på egen hand, när det inte är en uppgift jg fått av kursledare går det plötsligt väldigt trögt. Hjärnan är en gröt och jag vekar vad jag vill delge och inte. Men jag tror att det sakta håller på att bli bättre. Jag skriver mer och mer och börjar få tillbaka mitt textflöde. Har lärt mig jättebra knep på skrivkursen, det är nog det bästa jag gjort på länge!
